Uncategorized

På Bobergsgatan i Norra Djurgårdsstaden ligger två enbostadshus vi ritat till Åke Sundvall AB. De ligger på varsin egen fastighet med äganderätt och är, så vitt vi vet, de första enbostadshusen som byggts i centrala Stockholms sedan Skinnarviksringen byggdes 1929.

Tack vare speciella omständigheter i markanvisningsprocessen uppstod en glugg i ett kvarter mot Bobergsgatan som staden ville fylla igen. Den råkade ha exakt samma mått som de typiska tomterna i Manhattans rutnät: 8 X 25 meter. Tillsammans med byggherren kastade vi oss entusiastiskt över utmaningen som tomternas mått innebar.

Efter att ha prövat några olika lösningar, bland annat flerbostadshus med smålägenheter, enades staden och byggherren om att enbostadshus skulle passa bäst.

Det blev två stycken enbostadshus i tre våningar med måtten 4 x 18 meter, med egen uteplats på gården, takterrass och en källare med egen entré till garaget under kvarterets gård.

Mot Bobergsgatan vänder husen en stenklädd skärm. Bakom den finns balkonger och en liten förgård. Fasaderna i övrigt är klädda i Aluzinkplåt. I mitten av huset finns en ljusgård, täckt med ett glastak.

Arbetet med markanvisningen inleddes 2012 och nu, tio år senare är allt klart och de familjer som köpt husen flyttat in.

Bostadsarean är 169 m² per hus samt 60 m² källare.

Hatten av för Gustaf Rosenberg

Vi läste i veckan att arkitekten Gustaf Rosenberg (1925 – 2021) är död. Han var en av våra absoluta favoriter bland svenska arkitekter. Från första publicerade villan 1961 till Kasper Salin-priset för tekniska verken i Linköping 1994 har hans byggnader en unik konsekvens. När andra arkitekter tappade tron på rationalitet och ordning hade hans byggnader en stringens som saknade motstycke. Under åttiotalet och nittiotalet var byggnader som IBM-forum och SE-bankshuset i Rissne konkreta bevis på det att möjligheten att skapa arkitektur fortfarande fanns.

Var det för att rationaliteten var inspirerad, aldrig slentrianmässig eller torftig, som han lyckades hålla fast vid den? Se på planen för Carlforsska skolan i Västerås från 1962. Vacker som planen till en Palladiovilla!

Men det var i den stora skalan han verkligen var i sitt esse, som i Tomtebodaterminalen och SE-bankshuset i Rissne. Det blir inte mindre imponerande om vi tar med i beräkningen att det han ritade var nyttobyggnader.  Hans arkitektur för skolor, kontorshus och postterminaler överglänser de flesta svenska muséer, bibliotek eller stadshus från perioden.

På uppdrag av Wallenstam har vi utformat ett planförslag för tre flerbostadshus i Råcksta.

Förslaget består av tre huskroppar längs Solleftegatan mellan Selångersgränd och Nordingrågatan. Huset längst i söder har två trapphus, det i mitten tre och det norra huset fyra, alla med entré från Solleftegatan.  Sammanlagt innehåller förslaget 117 lägenheter i varierande storlekar med parkeringsplatser för bilar och cyklar i garage i källaren. Husens fasader är i puts i kulörer som understryker den uppdelning av huskropparna i mindre enheter som åstadkoms genom förskjutningen i gatulivet som följer Solleftegatan.

Vår strävan har varit att husen på ett genomtänkt sätt skall komplettera den omgivande arkitekturen, där bebyggelsen från 1950-talet är ett fint exempel på den högklassiga vardagsarkitekturen från folkhemsepoken, och att skapa ett vackert tillägg som effektivt utnyttjar den mark som lämnats obebyggd eftersom det då inte fanns ekonomiska möjligheter att bygga här.

Ett mål med utformningen av planen har varit att spara så mycket av naturmarken som möjligt. Gränsen mellan allmän platsmark och kvartersmark ligger så tätt inpå byggnaderna som möjligt, med hänsyn till bergschakt och teknisk genomförbarhet.

Mellan de två norra huskropparna delas kvarteret i två delar. I släppet mellan kvarteren är marken kvar i stadens ägo, och här bevaras den befintliga naturmarken. En trädinventering har gjorts, och vi bevarar några av de mest värdefulla träden. Öppningarna mellan husen är placerade där Njurundagatan och gångvägen till grönstråket genom Vällingby ansluter till Solleftegatan.

Även längs Långseleringen kvarstår marken i stadens ägo, och naturmarken och de träd som står längs det vägräcke som skiljer gatan från branten bevaras.