Arkitekterna ligger risigt till. Vi har blivit måltavla för allt mer högljudd kritik. I höstens val finns till och med ett parti att rösta på för den som vill minska arkitekternas inflytande: Partiet Arkitekturupproret.

Problemet uppstår när vi inte kan förklara varför det vi ritar ser ut som det gör. Kanske är det så att många av oss helt enkelt inte vet. Det lämnar fältet fritt för kritik från arkitekturupproret och andra som ser oss som allsmäktiga överstepräster över det som byggs. En del av oss kanske till och med önskar att vi vore det. Säkert är att det är så många ser oss: hokus-pokusfigurer.

I värsta fall ser även byggherrarna oss som illusionister som välsignar deras byggen med omätbara kvaliteter, medan de själva håller koll på det mätbara. Så kan vi inte ha det. Arkitektur handlar om att bygga. Mått och geometri är fundamantet för vårt yrke. Lämnar vi ansvaret för det mätbara därhän sviker vi byggherrarnas förtroende. Vi förvandlas till charlataner. Vill vi däremot visa att vi är en del av lösningen, inte en del av problemet, har vi alla möjligheter. Segregation, klimatkris och bostadsbrist är beroende av politiska
beslut, men de är stadsbyggnadsproblem som inte kan lösas utan arkitekter.

Att integrationen misslyckats har vi hört till leda. Men det är inte integrationen som misslyckats. Det är segregationen som har lyckats. Vid mitten av nittonhundratelet ansåg arkitekterna, och många med dem, att staden skulle byggas av grannskapsenheter. Byns och småstadens sociala sammanhang var förebilden. Inte storstaden. Idag har den stad som byggts enligt de idealen blivit en sorteringsmaskin som delar upp stadens invånare efter inkomst, härkomst och ålder, inte minst i Stockholm. Segregation är ett rumsligt fenomen. Människor med olika bakgrund, klass eller ålder lever åtskilda, på olika platser. Om inte arkitekter visar hur staden kan byggas för att hålla samman, vem skall då göra det?

Bostadsbristen beror på att vi inte lyckats bygga bostäder i den takt befolkningen ökat i storstäderna. Antalet bostäder per invånare har minskat, och mest har det minskat
i Stockholm. Resultatet är bostäder så dyra och hyror så höga att allt fler inte har råd att bo kvar. Stockholm har blivit en utflyttningsort. Sedan 2018 har 25 000 fler flyttat ut från Stockholms län än som flyttat in. Brist på bostäder håller dessutom tillbaka barnafödandet. Benägenheten att skaffa barn minskar när det är svårt att hitta en bostad. Många unga familjer som ändå gör det måste flytta från länet för att lyckas med det, deras barn växer inte upp här, deras småsyskon föds på annan ort.

Det för oss in på klimatkrisen. Inrikes transporter står för den största andelen av utsläppen av växthusgaser i Sverige, 30%. Av dessa står biltrafiken för nästan 60%. Som jämförelse står flyget för 2%. Minskade privatbilismen i Sverige med 3% skulle det motsvara hela inrikesflygets utsläpp av växthusgaser!

På de flesta platser i Sverige är människor beroende av bilen. Men inte Stockholm, som har en väl utbyggd spårbunden kollektivtrafik och nordens högsta kollektivtrafikandel, det vill säga störst andel resor med kollektivtrafik. Skulle vi utnyttja infrastrukturen bättre genom att bygga där den finns skulle vi minska bilåkandet, och därmed klimatpåverkan. Att inte göra det, utan tvinga de som bor här att flytta till platser där kollektivtrafiken inte kan konkurrera med bilen är ett effektivt sätt att förvärra klimatkrisen.

Att arkitekter behövs för bostadsbyggandet är uppenbart. Även segregationen är ett rumsligt problem. Vill vi bygga staden så att den håller samman bättre måste arkitekterna delta. En planering som motverkar privatbilismen och istället utnyttjar det kollektivtrafiksystem vi har kräver vår medverkan. Hur löser vi det?

Ett sätt är att tillgodose efterfrågan på bostäder i storstäderna där fler än som får plats vill bo och ta del av det ekonomiska, kulturella och sociala utbudet. Om vi kan göra det åstadkommer vi tre saker: Vi kan bygga en stad som håller samman bättre, och minskar segregationen. Vi får en stad där rätten till en bostad är tryggad för alla. Vi minskar klimatpåverkan genom att minimera transportarbetet genom att bygga så att den spårbundna kollektivtrafik vi har kan utnyttjas maximalt.

Det är en genomförbar lösning. Vi kan bidra till att lösa segregationen, biostadsbristen och klimatkrisen. Det kanske finns andra sätt att lösa det. Men en sak är säker: är vi inte en del av lösningen är vi en del av problemet.

Bilden: Gary Cooper som arkitekten Howard Roark och Henry Hull som hans mentor Henry Cameron i filmatiseringen av Ayn Rands roman The Fountainhead.