nyhetsbrev

”Här bor en miljon, säg hör de den ton som Stockholm nu spelar för dem” skrev Beppe Wolgers, och Monica Zetterlund sjöng, i ”Sakta vi gå genom stan” 1961.

Då var det var en sanning med modifikation. Det var faktiskt bara 800 000 som bodde i Stockholms stad, och för att komma upp i en miljon behövde man räkna in kranskommunerna. Därefter minskade faktiskt befolkningen i Stockholms stad. 1981 var vi 150 000 färre än tjugo år tidigare.

Sedan vände det och stadens befolkning har vuxit stadigt sedan dess, år efter år. Nu har vi till slut blivit en miljon. Den 1 november förra året var vi 999 896, vilket innebär att miljonstrecket passerades någn gång innan jul. Av alla som bor i Sverige har var tionde sitt hem här, i landets största kommun. 

Vi blir dock inte fler i samma takt som tidigare. Mellan 2008 och 2014 växte staden med över 15 000 invånare per år. Det här decenniet har befolkningsökningen som bäst varit uppe i strax över 5 000. Men inte ett enda år de senaste fyrtiofem åren har befolkningen i Stockholms stad minskat. 

Har vi då lyckats bygga ut staden i samma takt som vi blivit fler? På 1980-talet gick det bra, men efter finanskrisen i början av nittiotalet kom bostadsbyggandet inte upp i den takt som hade krävts. 1992 gick det 572 bostäder på tusen invånare. 2014 var det 507. Det kanske inte låter katastrofalt, men det innebär att det fattades 60 000 bostäder för att komma upp i 1992 års nivå.

Efter 2014 ökade takten i bostadsbyggandet, och nu går det 525 bostäder på tusen ivånare. Det innebär dock att det fortfarande fattas nästan 50 000 bostäder för att uppnå en bostadsförsörjning på 1992 års nivå.

Det innebär att hushåll inte har de bostadsytor de behöver, unga vuxna inte kan flytta hemifrån, par som vill separera tvingas fortsätta bo ihop och att fler är strukturellt hemlösa, det vill säga saknar egen bostad för att de helt enkelt inte har råd. 

Är det rimligt att vår boendestandarden sjunker, trots den ekonomisk tillväxt vi haft de senaste trettio åren? Och när det är så, är det rimligt att hävda att vi inte skall bygga bostäder i samma takt som tidigare? Är det OK att misslyckas med våra mål för bostadsbyggandet, eller rent av överge dem för att istället bygga småhus till de som har råd med det? Vill vi inte att Stockholm skall växa?

Vad säger ni?

21 juli 1937 ansökte byggmästaren Olof Kilgren om bygglov för ett bostadshus på Södermalm i Stockholm. Det beviljades. 1939 kunde huset, Bondegatan 28,  slutbesiktigas. Det ligger där än idag.

Det ser inte så märkvärdigt ut. Ganska alldaglig funkis med drag av kvardröjande klassicism ritat av arkitekten Gustav Laurelius. Men på ett sätt är det speciellt. Enligt Henrik Nerlund, som forskar i saken, är det ett av de sista husen som byggdes enligt Lindhagenplanen.

Lindhagenplanen var egentligen tre stadsplaner. En för Norrmalm, en för Kungsholmen och en för Söder. De togs fram i slutet av 1870-talet med justitierådet Albert Lindhagen som pådrivande kraft. Planen för Södermalm fastställdes av Kungl. Majt. 13 april 1880, 57 år innan huset på Bondegatan fick bygglov.

Arbetet med att ta fram nya stadsplaner som skulle ersätta Lindhagenplanen pågick dock. Mindre än ett halvår efter att bygglovet beviljats faställdes ny stadsplan för kvarteret. Den gäller fortfarande för större delen av kvarteret.

På trettiotalet fanns alltså tomter med färdig stadsplan som staden sålde till den som ville bygga bostäder. Så är det inte i dagens Stockholm. Sedan länge kräver varje nytt projekt en ny detaljplan, som det numera heter. Innan byggherren kan söka bygglov måste den tas fram, gå på samråd, granskas och antas innan den vinner laga kraft. Ofta överklagas den dessutom. Vår erfarenhet är att det tar omkring tio år från ansökan om mark till färdigt hus. Om byggtakten är låg är det inte så konstigt.

Går vi över kommungränsen till Järfälla hittar vi ett annat sätt att planlägga. I Barkarbystaden har Järfälla kommun tagit fram stora detaljplaner för tusentals bostäder, utan inblandning av byggherrar. Den som vill bygga kan få markanvisning av kommunen kan direkt börja arbeta med att ta fram bygglovsansökan. Från kontakt med kommunen till bygglov kan det ta ett drygt år. Iallfall när vi varit med.

Just nu byggs dock inte så mycket i Barkarbystaden. Kommunen vill ha bostadsrätter, och köpare beredda att betala tillräckligt för att göra det till en bra affär lyser med sin frånvaro. Men Lindhagenplanen byggdes inte heller i ett nafs. Den räckte i 57 år.

Kommer Barkarbystaden att ta 57 år att bygga? Kanske, om Järfälla kommun insisterar på bostadsrätter, snabbare, om de går med på hyresrätter. Men just det är poängen: det kommer att finnas tomter att bygga bostäder på under många år framöver. Finns det hugade byggherrar finns det mark i Barkarbystaden, och precis som med Lindhagenplanen är det som krävs – förutom kapital att bygga för, förstås – bara ett avtal med kommunen och ett beviljat bygglov. Vi kan kalla det planberedskap.

Men, säger ni, vi har hört att det finns massor med klara detaljplaner i Stockholms stad som inte är bebyggda! Det är väl samma sak här?

Problemet är att detaljplaner i Stockholm, tack vare sättet de tas fram, blir skräddarsydda för ett visst hus ritat av en viss arkitekt åt just den byggherre som bekostat planarbetet. Om denne inte vill eller kan börja bygga när planen är klar är det svårt att hitta någon annan som vill bygga exakt samma hus. Och den som betalat planarbetet, vill den att någon annan bygger huset?

För att planberedskap skall fungera måste planer vara allmängiltiga. Olika byggherrar måste kunna bygga olika sorters hus på samma tomt. Annars är det inte planberedskap. Då är det något annat.