nyhetsbrev

Ola Anderssons tacktal vid utdelningen av Olle Bengtzon-priset den 26 mars

Jag är mycket glad och hedrad över Olle Bengtzon-priset. Att få ett pris som delas ut i hans namn, en av de viktigaste och mest engagerade skribenterna under den tid då en stor del av Sveriges städer revs och en ännu större del byggdes, det är stort.

Idag skulle vi verkligen behöva flera journalister av Olle Bengtzons kaliber, som kunde beskriva byggandet i dagens samhälle. Jag gör dock inga anspråk på att vara den skribenten. Visserligen skriver jag i dagspress för en bred publik, men inte särskilt ofta. Jag är inte heller journalist, jag är arkitekt. 

Att skriva som arkitekt är något annat än att skriva som journalist. Förebilderna är inte Bang, Jolo, Studs Terkel, Jan Guillou eller Torbjörn Nilsson. Förebilderna är Vitruvius, Alberti, Palladio, Adolf Loos, Rem Koolhaas eller Mikael Askergren. Vi rapporterar inte, vi försöker inte påverka händelseutvecklingen. Vi skriver för att veta hur vi tänker när vi ritar.

Vi arkitekter behöver veta vad vi gör. För att veta vad vi gör behöver vi tänka. För att veta vad vi tänker behöver vi skriva. Om vi inte kan skriva ned det vet vi inte vad vi gör. Arkitektur är det medvetet byggda, det som präglas av insikten om vad vi gör, varför, vad det betyder och vilka krav det ställer.

Därför måste vi arkitekter skriva om arkitektur, om hur vi bygger våra hus och städer. Alla arkitekter behöver kanske inte skriva, men de flesta måste kunna göra det, och göra det för läsare som inte är arkitekter.

Skriver vi inte får det konsekvenser. Vi kan inte bemöta ilskan från de som, med all rätt, anser att det vi bygger inte håller måttet. Nätkrigarna från NIMBY, YIMBY eller Arkitekturupporet får stå oemotsagda. Arkitekterna har lämnat fältet.

Det finns förstås skäl till att det är så idag. Sverige är ett litet land där ett fåtal stora byggföretag, beställare och byggherrar sedan länge dominerar. Och stora byggföretag, beställare och byggherrar vill ha stora arkitektkontor.

Arkitekten har uppslukats av konsultföretagen. Den arkitekt som signerar ritningarna med sitt namn, inte med en logotyp för ett arkitektföretag, är sällsynt. Och en arkitekt som är tjänsteman på ett konsultföretag kan inte uttrycka sig fritt utan att äventyra arbetsgivarens kontakter med byggherrar och myndigheter. Det är inte populärt bland chefer och kollegor.

Därför är Arwidssonstiftelsen och andras stöd, hjälp och uppmuntran till skrivande arkitekter viktigt. Utan skrivande arkitekter ingen arkitektur.

”Här bor en miljon, säg hör de den ton som Stockholm nu spelar för dem” skrev Beppe Wolgers, och Monica Zetterlund sjöng, i ”Sakta vi gå genom stan” 1961.

Då var det var en sanning med modifikation. Det var faktiskt bara 800 000 som bodde i Stockholms stad, och för att komma upp i en miljon behövde man räkna in kranskommunerna. Därefter minskade faktiskt befolkningen i Stockholms stad. 1981 var vi 150 000 färre än tjugo år tidigare.

Sedan vände det och stadens befolkning har vuxit stadigt sedan dess, år efter år. Nu har vi till slut blivit en miljon. Den 1 november förra året var vi 999 896, vilket innebär att miljonstrecket passerades någn gång innan jul. Av alla som bor i Sverige har var tionde sitt hem här, i landets största kommun. 

Vi blir dock inte fler i samma takt som tidigare. Mellan 2008 och 2014 växte staden med över 15 000 invånare per år. Det här decenniet har befolkningsökningen som bäst varit uppe i strax över 5 000. Men inte ett enda år de senaste fyrtiofem åren har befolkningen i Stockholms stad minskat. 

Har vi då lyckats bygga ut staden i samma takt som vi blivit fler? På 1980-talet gick det bra, men efter finanskrisen i början av nittiotalet kom bostadsbyggandet inte upp i den takt som hade krävts. 1992 gick det 572 bostäder på tusen invånare. 2014 var det 507. Det kanske inte låter katastrofalt, men det innebär att det fattades 60 000 bostäder för att komma upp i 1992 års nivå.

Efter 2014 ökade takten i bostadsbyggandet, och nu går det 525 bostäder på tusen ivånare. Det innebär dock att det fortfarande fattas nästan 50 000 bostäder för att uppnå en bostadsförsörjning på 1992 års nivå.

Det innebär att hushåll inte har de bostadsytor de behöver, unga vuxna inte kan flytta hemifrån, par som vill separera tvingas fortsätta bo ihop och att fler är strukturellt hemlösa, det vill säga saknar egen bostad för att de helt enkelt inte har råd. 

Är det rimligt att vår boendestandarden sjunker, trots den ekonomisk tillväxt vi haft de senaste trettio åren? Och när det är så, är det rimligt att hävda att vi inte skall bygga bostäder i samma takt som tidigare? Är det OK att misslyckas med våra mål för bostadsbyggandet, eller rent av överge dem för att istället bygga småhus till de som har råd med det? Vill vi inte att Stockholm skall växa?

Vad säger ni?