Nu har vi blivit en miljon!
”Här bor en miljon, säg hör de den ton som Stockholm nu spelar för dem” skrev Beppe Wolgers, och Monica Zetterlund sjöng, i ”Sakta vi gå genom stan” 1961.
Då var det var en sanning med modifikation. Det var faktiskt bara 800 000 som bodde i Stockholms stad, och för att komma upp i en miljon behövde man räkna in kranskommunerna. Därefter minskade faktiskt befolkningen i Stockholms stad. 1981 var vi 150 000 färre än tjugo år tidigare.
Sedan vände det och stadens befolkning har vuxit stadigt sedan dess, år efter år. Nu har vi till slut blivit en miljon. Den 1 november förra året var vi 999 896, vilket innebär att miljonstrecket passerades någn gång innan jul. Av alla som bor i Sverige har var tionde sitt hem här, i landets största kommun.
Vi blir dock inte fler i samma takt som tidigare. Mellan 2008 och 2014 växte staden med över 15 000 invånare per år. Det här decenniet har befolkningsökningen som bäst varit uppe i strax över 5 000. Men inte ett enda år de senaste fyrtiofem åren har befolkningen i Stockholms stad minskat.
Har vi då lyckats bygga ut staden i samma takt som vi blivit fler? På 1980-talet gick det bra, men efter finanskrisen i början av nittiotalet kom bostadsbyggandet inte upp i den takt som hade krävts. 1992 gick det 572 bostäder på tusen invånare. 2014 var det 507. Det kanske inte låter katastrofalt, men det innebär att det fattades 60 000 bostäder för att komma upp i 1992 års nivå.
Efter 2014 ökade takten i bostadsbyggandet, och nu går det 525 bostäder på tusen ivånare. Det innebär dock att det fortfarande fattas nästan 50 000 bostäder för att uppnå en bostadsförsörjning på 1992 års nivå.
Det innebär att hushåll inte har de bostadsytor de behöver, unga vuxna inte kan flytta hemifrån, par som vill separera tvingas fortsätta bo ihop och att fler är strukturellt hemlösa, det vill säga saknar egen bostad för att de helt enkelt inte har råd.
Är det rimligt att vår boendestandarden sjunker, trots den ekonomisk tillväxt vi haft de senaste trettio åren? Och när det är så, är det rimligt att hävda att vi inte skall bygga bostäder i samma takt som tidigare? Är det OK att misslyckas med våra mål för bostadsbyggandet, eller rent av överge dem för att istället bygga småhus till de som har råd med det? Vill vi inte att Stockholm skall växa?
Vad säger ni?
