nyhetsbrev

Trots att bostadsfrågan är den enda fråga som fällt en regering de senste 35 åren var den i stort sett frånvarande i valrörelsen. Undantaget var TV4:s partiledardebatt. Där ägnades faktiskt de första tjugo minutrarna bostadsfrågan.

Budskapet från Jimmie Åkesson, Ebba Busch, Ulf Kristersson och Magdalena Andersson var samstämmigt: det vi behöver bygga är småhus. Fler skall få njuta av villa, vovve och Volvo, och naturligtvis studsmatta på gräsmattan.

Småhus är den officiella benämningen på enbostadshus och parhus. De har en stor fördel: medborgarna kan bygga dem själva. Ju fler som vill vara med och bygga bostäder, desto bättre. De som vill och har resurser ska inte hindras från att bygga egna hus.

För att det ska vara möjligt måste kommunerna se till att ha planlagd mark att erbjuda alla som själva vill bygga sina hem. Det ska finnas detaljplanerad mark och tomter längs gator med VA-anslutning till alla som vill bygga, och gärna en välordnad kommunal tomtkö.

Vi på Andersson Arfwedson har ritat många friliggande enbostadshus, det vi med ett lån från italienskan kallar en villa. Här är några exempel.

Men det vi kanske framförallt förknippas med och fått priser för är våra radstående enbostadshus, det som kallas stadsradhus. Jämfört med de friliggande enbostadshusen ger de högre markutnyttjande, möjlighet att skapa sammanhållna gaturum och en befolkningstäthet som är mer förenlig med kollektivtrafikförsörjning och rimligt serviceutbud. En utmärkt form av enbostadshus.

Men är det politikens ansvar att se till att alla har ett eget hus? Partiledaredebatten i TV4 gav intrycket att det finns ett brett samförstånd kring att det är så.

Det är fel.

I regeringsformen finns det allmännas ansvar klart och tydligt formulerat: det allmänna skall trygga den enskildes rätt till en bostad. Inte till en villa, inte till ett radhus, utan till en bostad.

Finns det grupper som har resurserna att bygga egna hus finns det säkerligen markägare som vill sälja mark, exploatörer som kan driva projekt, trähustillverkare som levererar hus och byggfirmor som kan bygga dem. Att ordna det är dock inte politikens sak. Enbostadshusen är marknadens ansvar. Det allmännas ansvar är, det står klart och tydligt i grundlagen, att se till att alla har tak över huvudet.

Samhällets ansvar är inte att bygga bostäder för de som redan idag kan hävda sig på marknaden, det är att se till att det finns bostäder till de som saknar den möjligheten. De som har kapital eller kan låna klarar sig. Det är bostäder till de som inte har det som behövs. Det betyder förstås hyresrätter.

Det är hyresrätter som behövs, men det är inte politikerna som vet hur de ska byggas. Det är vi arkitekter som måste tänka igenom hur vi bygger dem. De måste byggas hållbart, med litet klimatavtryck och rimliga kostnader. Vi måste förstås göra det i samarbete med byggherrar och ingenjörer, men vi kan inte lämna över ansvaret till dem. Det är vårt ansvar som arkitekter att hitta lösningar för de hus vi behöver.

Vårt förslag till hållbart byggande av hyresrätter hittar du här.

Det har inte pratats så mycket bostäder i valrörelsen, men när politikerna gjort det har det handlat om småhus och trädgårdsstäder. Vad som åsyftas är sällan helt klart, så ett förtydligande är kanske på sin plats?

Småhus betyder enbostadshus. De kan vara friliggande eller sitta ihop med ett eller flera andra, och kallas då parhus eller radhus.

Trädgårdsstad är en blandning av enbostadshus, flerbostadshus och verksamheter. Idén kom från England, och lanserades av Ebenezer Howard i boken ”Garden Cities of To-morrow” som kom ut 1898. Den gick ut på att bygga  stationssamhällen med mellan trettio- och sextio tusen invånare på landsbygden, sammankopplade av järnväg.

Att idén påminner om hur Stockholms förorter är byggda längs tunnelbanan är ingen slump. Stockholms första förort, Enskede, var direkt inspirerad av Ebenezer Howards idéer. Även tankarna kring ABC-staden som låg bakom Vällingby, Farsta och Skärholmen bygger vidare på idén.

En trevlig idé, men svår att genomföra. Idag resulterar försöken oftast i renodlade villaområden utan verksamheter. Den täthet och blandning av hustyper och verksamheter som trädgårdsstaden bygger på uteblir.

En svårighet är att markutnyttjandet i trädgårdsstaden blir lågt med få bostäder på en stor yta. Stockholms Stad, som vill ha så bra betalt som möjligt när de säljer mark, föredrar alltid flerbostadshus, eftersom markpriset sätts efter hur mycket bostäder det blir. Finns det då någonstans i staden en plats där vi kan bygga en trädgårdsstad? Jo, vi har faktiskt hittat en, nämligen Skrubba!

Skrubba ligger längst ut i sydöstra hörnet av Stockholms stad, med utsikt över Drevviken. Skrubba saknar dock spårbunden kollektivtrafik och är avskuret från resten av staden av Flatens naturreservat och Nackareservatet. Däremot gränsar det till villaområden i Tyresö.

Att bygga en stadsdel med enbart flerbostadshus här vore knappast särskilt lyckat, och att hitta någon som vill bygga dem skulle bli svårt. Enbostadshus skulle däremot passa perfekt. Med radhus skulle markutnyttjandet bli tillräckligt högt, och området attraktivt för de som söker den typen av bostad i Stockholm. Kombinerat med flerbostadshus i bullerutsatta lägen längs Gudöbroleden blir det just den typ av blandning som trädgårdsstaden bygger på.

Och även om tunnelbana och pendeltåg saknas så är kollektivtrafikförbindelserna till centrala Stockholm inte dåliga. Ett dussin stombusslinjer från Tyresö och Haninge passerar området på Gudöbroleden och Tyresövägen. Här passerar också tillräckligt många bilister för att skapa läge för en stor livsmedelsbutik vid ett centralt torg. Jo, vi har faktiskt kollat det med ICA.

Verksamheterna då? De finns redan här. På åttiotalet byggdes ett verksamhetsområde i södra delen av området. Bättre läge för en ny trädgårdsstad är svårt att hitta i Stockholm. Vill du veta mer, se bifogad pdf!

En topologisk karta över Stockholm som visar hur stadsdelarna hänger samman. Om det finns färre än fyra gator mellan två stadsdelar eller grupper av sammanhängande stadsdelar, redovisas de som separata cirklar. Antalet linjer dem emellan visar hur många gator som förbinder dem. Stadsdelar som skiljs åt av vatten redovisas som separata stadsdelar. Kulören på cirklarna visar hur stor del av invånarna mellan 16 och 64 år som tjänar mer än 350 000 om året.

2003 skulle vi inreda ett kontorshus i Kista till ett nystartat High-techföretag. Ericsson hade nyss flyttat dit från Telefonplan och Kista var hett. I alla fall på papperet. Verkligheten var en annan. När vi åkte ut för att se på fastigheten upptäckte vi att det inte ens gick att ta sig dit från tunnelbanan till fots. Det fanns inte trottoarer. Vi fick gå över körbanor och vägbankar för att hitta huset.

Kista arbetsområde planerades på sextiotalet när idéerna om ABC-staden fortfarande var aktuella. Större centrum för Arbete, Bostad och Centrum planerades längs tunnelbanenätet. På gröna linjen Vällingby i väster och Farsta i söder, på röda linjen Skärholmen, på den blå Kista. Det fanns till och med planer på att flytta ut departmenet och myndigheter och en tunnelbanestation byggdes för ändamålet mellan Kista och Hallonbergen. Det blev dock inget av. Stationen öppnade aldrig.

Men Kista hade tur. I mitten på åttiotalet byggde IBM en stor anläggning, ritad av Carl Nyrén, i Kista. KTH följde efter och byggde Electrum, och efter dotcomkraschen kom alltså Ericsson dit. Nu har Ericsson flyttat till Norra Stationsområdet och IBM till Vasagatan, mittemot centralstationen. I Kista står kontoren tomma, och Stockholms Stad har tvingats starta ett särskilt bolag för att rädda Kista, som det heter.

Vad hände? Svaret är förstås pandemin. Innan den hade anställda inget val. De måste vara på jobbet, om företaget flyttade fick de följa med eller byta jobb. Företagen behövde aldrig ägna en tanke åt vart de anställda helst ville åka på morgnarna. Nu kan de jobba hemifrån en stor del av arbetstiden. Att locka arbetskraften till jobbet på morgonen har blivit en utmaning. Om de inte ligger i innerstaden. Precis som på bostadsmarknaden har det visat sig att närheten till staden och dess utbud är det som lockar. Ju längre från innerstaden de ligger, desto svårare är det att hyra ut och sälja bostadsprojekt eller kontor. Det är stadslivet som lockar, inte närhet till naturen.

Där ligger Kistas problem. Det är faktiskt den förort som ligger längst från Centrala Stockholm. Inte i kilometer räknat, men ingen annan förort är lika avskuren från resten av Stockholms Stad som Kista. För att komma dit med kollektivtrafik måste du passera genom andra kommuner. Om du inte åker bil finns inget sätt att ta sig från Kista till andra delar av Stockholms stad än Akalla och Hjulsta än att promenera över Järvafältet till Rinkeby, Tensta eller Hjulsta. För att ta dig till Kista från innerstaden måste du passera tio andra stadsdelar. Ingen annan stadsdel ligger lika långt bort.

Men det finns hopp, och hoppet heter Sollentuna. Dit är det mycket närmare än till Stockholms stad, och ännu närmare blir det när tvärbanans Kistagren till pendeltågsstationen i Helenelund tas i trafik 2029. Kunde Stockholm stad dessutom få andra tåg än pendeln att stanna där skulle situationen för Kista se ljusare ut.

Men hett lär det aldrig mer bli. Däremot kan Kista erbjuda billiga lokaler för nystartade företag, vilket är något Stockholm behöver. Företaget vi hjälpte med lokalerna när de startade ligger kvar i samma hus i Kista, 23 år senare. Det är inte husen i Kista det är fel på, det är de uppskruvade förväntningarna. Inte minst på hyresnivåer. Skruvar vi ned dem är Kista faktiskt inte så dumt, i synnerhet inte när tvärbanan till Helenelund öppnat.