Ola Anderssons tacktal vid utdelningen av Olle Bengtzon-priset den 26 mars
Jag är mycket glad och hedrad över Olle Bengtzon-priset. Att få ett pris som delas ut i hans namn, en av de viktigaste och mest engagerade skribenterna under den tid då en stor del av Sveriges städer revs och en ännu större del byggdes, det är stort.
Idag skulle vi verkligen behöva flera journalister av Olle Bengtzons kaliber, som kunde beskriva byggandet i dagens samhälle. Jag gör dock inga anspråk på att vara den skribenten. Visserligen skriver jag i dagspress för en bred publik, men inte särskilt ofta. Jag är inte heller journalist, jag är arkitekt.
Att skriva som arkitekt är något annat än att skriva som journalist. Förebilderna är inte Bang, Jolo, Studs Terkel, Jan Guillou eller Torbjörn Nilsson. Förebilderna är Vitruvius, Alberti, Palladio, Adolf Loos, Rem Koolhaas eller Mikael Askergren. Vi rapporterar inte, vi försöker inte påverka händelseutvecklingen. Vi skriver för att veta hur vi tänker när vi ritar.
Vi arkitekter behöver veta vad vi gör. För att veta vad vi gör behöver vi tänka. För att veta vad vi tänker behöver vi skriva. Om vi inte kan skriva ned det vet vi inte vad vi gör. Arkitektur är det medvetet byggda, det som präglas av insikten om vad vi gör, varför, vad det betyder och vilka krav det ställer.
Därför måste vi arkitekter skriva om arkitektur, om hur vi bygger våra hus och städer. Alla arkitekter behöver kanske inte skriva, men de flesta måste kunna göra det, och göra det för läsare som inte är arkitekter.
Skriver vi inte får det konsekvenser. Vi kan inte bemöta ilskan från de som, med all rätt, anser att det vi bygger inte håller måttet. Nätkrigarna från NIMBY, YIMBY eller Arkitekturupporet får stå oemotsagda. Arkitekterna har lämnat fältet.
Det finns förstås skäl till att det är så idag. Sverige är ett litet land där ett fåtal stora byggföretag, beställare och byggherrar sedan länge dominerar. Och stora byggföretag, beställare och byggherrar vill ha stora arkitektkontor.
Arkitekten har uppslukats av konsultföretagen. Den arkitekt som signerar ritningarna med sitt namn, inte med en logotyp för ett arkitektföretag, är sällsynt. Och en arkitekt som är tjänsteman på ett konsultföretag kan inte uttrycka sig fritt utan att äventyra arbetsgivarens kontakter med byggherrar och myndigheter. Det är inte populärt bland chefer och kollegor.
Därför är Arwidssonstiftelsen och andras stöd, hjälp och uppmuntran till skrivande arkitekter viktigt. Utan skrivande arkitekter ingen arkitektur.
Att kommunen äger nästan all obebyggd mark i Stockholm är något vi stockholmare sällan reflekterar över. Att vi gemensamt skall bestämma över den betraktar vi som självklart, så med jämna mellanrum dyker det upp ljushuvuden som kräver att Östermalms stenhusbebyggelse skall fortsätta ut på Gärdet.
Det går inte. Det enkla skälet är att just den marken inte är vår. Det är kungens mark. Han äger den därför är det han som bestämmer över den, inte vi.
Inte alla kommuner äger så mycket mark. Värmdö kommun, till exempel, äger nästan ingen mark alls, knappt ens gatorna och vägarna i kommunen. De ägs till stor del av privata vägföreningar eller är statliga vägar.
Men där kommunen äger marken styr kommuninvånarna gemensamt över den, genom de politiker de valt. Kommunerna har planmonopol över all mark i Sverige, och den mark som är i kommunens ägo har de närmast oinskränkt makt över. Full rådighet, som det heter.
Vill kommunen ha fler bostäder är det bara att göra detaljplaner på egen mark. Har kommunen egna bolag kan den dessutom börja bygga själv. Men det mesta som byggs är det förstås andra än kommunen som bygger.
Hur förvaltar då kommunerna sin mark? Om man vill veta det kan man använda den digitala plattformen Markanvisning.se. Den visar hur landets kommuner upplåter sin mark, och till vem. Den 18 mars presenterar de vilka som fick mark av kommunerna 2025.
Hur marken upplåts varierar. Byggherrar kan komma med förslag på var och vad de vill bygga. Om det vinner kommunens gillande kan de få en markanvisning, det vill säga ensamrätt att ta fram ett förslag till detaljplan för marken. I Stockholm har det varit så vanligt att det kallas Stockholmsmodellen. En fördel för kommunen är att det då är byggherren finansierar planarbetet.
Eller så är det tvärtom, kommunen bestämmer var och vad som skall byggas, antar en plan och upplåter marken när planen vunnit laga kraft.
Men vem skall då få marken? Hur väljer kommunen vem som skall få köpa? Det är ofta höljt i dunkel. Markanvisning.se konstaterar att tre fjärdedelar av alla markupplåtelser görs på mer eller mindre oklara grunder, år efter år, så kallad direktanvisning. Omkring hälften av dessa görs innan det finns detaljplan.
Vi har arbetat mycket med att ta fram förslag åt byggherrar att presentera för kommuner i hopp om en markanvisning. Ändå är det något av en gåta för oss vilka förslag och vilka byggherrar får markanvisningar, och vilka som inte får det. Byggherrarna själva vet sällan heller.
Det största problemet med detta är att det kraftigt inskränker antalet potentiella byggherrar. Att få markanvisningar är inte lätt ens för de som arbetat med det i åratal, och för de som inte är vana är det oftast omöjligt. Det är dessutom riskfyllt för byggherren att bekosta planen. Den kan bli överklagad, upphävd av Länsstyrelsen eller stoppad av arga grannar och pengarna de lagt ned vara bortkastade.
Dessutom har det visat sig vara riskfyllt för kommunen. Planen blir skräddarsydd för en viss byggherre, och om denne inte kan eller vill bygga när planen är klar är det svårt att ge byggrätten till någon annan.
Vore det inte bättre för alla om kommunerna lärde sig att själva göra detaljplaner, och sälja marken med färdiga byggrätter? Vore det inte bättre för kommunen, som får bättre betalt om den själv tar risken att planen stoppas? Bättre för byggherren som kan söka bygglov direkt, utan att hålla på med planarbete? Och vore det inte bättre för de som behöver bostäder? Om fler kan vara med och bygga skulle det såklart bli fler bostäder byggda.
”Här bor en miljon, säg hör de den ton som Stockholm nu spelar för dem” skrev Beppe Wolgers, och Monica Zetterlund sjöng, i ”Sakta vi gå genom stan” 1961.
Då var det var en sanning med modifikation. Det var faktiskt bara 800 000 som bodde i Stockholms stad, och för att komma upp i en miljon behövde man räkna in kranskommunerna. Därefter minskade faktiskt befolkningen i Stockholms stad. 1981 var vi 150 000 färre än tjugo år tidigare.
Sedan vände det och stadens befolkning har vuxit stadigt sedan dess, år efter år. Nu har vi till slut blivit en miljon. Den 1 november förra året var vi 999 896, vilket innebär att miljonstrecket passerades någn gång innan jul. Av alla som bor i Sverige har var tionde sitt hem här, i landets största kommun.
Vi blir dock inte fler i samma takt som tidigare. Mellan 2008 och 2014 växte staden med över 15 000 invånare per år. Det här decenniet har befolkningsökningen som bäst varit uppe i strax över 5 000. Men inte ett enda år de senaste fyrtiofem åren har befolkningen i Stockholms stad minskat.
Har vi då lyckats bygga ut staden i samma takt som vi blivit fler? På 1980-talet gick det bra, men efter finanskrisen i början av nittiotalet kom bostadsbyggandet inte upp i den takt som hade krävts. 1992 gick det 572 bostäder på tusen invånare. 2014 var det 507. Det kanske inte låter katastrofalt, men det innebär att det fattades 60 000 bostäder för att komma upp i 1992 års nivå.
Efter 2014 ökade takten i bostadsbyggandet, och nu går det 525 bostäder på tusen ivånare. Det innebär dock att det fortfarande fattas nästan 50 000 bostäder för att uppnå en bostadsförsörjning på 1992 års nivå.
Det innebär att hushåll inte har de bostadsytor de behöver, unga vuxna inte kan flytta hemifrån, par som vill separera tvingas fortsätta bo ihop och att fler är strukturellt hemlösa, det vill säga saknar egen bostad för att de helt enkelt inte har råd.
Är det rimligt att vår boendestandarden sjunker, trots den ekonomisk tillväxt vi haft de senaste trettio åren? Och när det är så, är det rimligt att hävda att vi inte skall bygga bostäder i samma takt som tidigare? Är det OK att misslyckas med våra mål för bostadsbyggandet, eller rent av överge dem för att istället bygga småhus till de som har råd med det? Vill vi inte att Stockholm skall växa?
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
