Nästa regerings stadsbyggnadspolitik

Vad sägs om en bostadspolitik?

Trots att bostadsfrågan är tillräckligt betydelsefull för att ha fällt en regering under förra mandatperioden har den lyst med sin frånvaro sedan valet. Den nuvarande regeringen har tydligt visat att den varken har intresse eller kunskap om frågan. Men vad skulle en annan regering kunna göra?

Enligt regeringsformen skall det allmänna trygga den enskildes rätt till bostad. Statens ansvar är det alltså ingen tvekan om. Kommunerna har dessutom, enligt bostadsförsörjningslagen, ansvaret för att det finns tillräckligt med bostäder i varje kommun.

På det stora hela fungerar det faktiskt, tro det eller ej, ganska bra. Sedan den aktiva statliga bostadspolitiken avskaffades 1992 har antalet bostäder per invånare i Sverige faktiskt ökat med åtta procent. Även snabbt växande kommuner som Umeå och Uppsala har byggt bostäder snabbare än befolkningen ökat. Även i Västerås, Linköping, Örebro, och Jönköping, med flera städer har antalet bostäder per invånare ökat.

Problemet är storstadsområdena. I Storgöteborgs och Stormalmö har antalet bostäder per invånare minskat med tre procent sedan 1992, i Storstockholm med fem.

Bostadsbristen är ett storstadsproblem eftersom bostadsmarknaden där är regional, inte kommunal. Ingen kommun har rådighet över den egna bostadsmarknaden, och vare sig de vill eller inte kan ingen enskild kommun på egen hand ansvara för bostadsförsörjningen.

Men det är möjligt att samordna kommunernas insatser för bostadsförsörjningen i storstadsområdena. Regeringen skulle kunna ge länsstyrelserna i Skåne-, Västra Götalands- och Stockholmsregionen uppdraget att fördela bostadsbyggandet på de 51 kommunerna i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Tar en kommun inte det ansvaret kan regeringen tvinga dem att planera för bostäder genom planföreläggande. Den sittande regeringen har tvingat Kiruna kommun att mot sin vilja ta fram detaljplan för en ny gruva. Med samma rätt skulle nästa regering kunna tvinga motsträviga kommuner i storstäderna att planlägga för bostäder.

Det är dock inte tillräckligt. Idag finns det färdiga detaljplaner för bostäder i storstadregionerna som inte bebyggs, trots att både bostadspriser och hyror är högre där än någon annanstans i landet.

Det beror i första hand på att markpriserna är för höga. Att privata markägare inte vill sälja till dagens marknadspris om de förväntar sig ett högre pris imorgon är tyvärr svårt att göra något åt. Men på de allra flesta håll har kommunerna själva tillräckligt mycket mark. Problemet är kommunernas prissättning.

Idag hindrar lagstiftningen kommuner att sälja mark till underpris, vilket är bra. Men det behövs även en lagstiftning mot kommunal markspekulation som förbjuder dem att ta ut överpris.

Med rimliga markpriser behövs inga subventioner från statens sida. Däremot behöver staten garantera tillgången till kapital för bostadsbyggande. Idag konkurrerar byggherrarna på kapitalmarknaden med andra verksamheter som ger högre avkastning på kort sikt.

Det ägda boendet måste stå på egna ben, men byggandet av hyresrätter behöver säkerställas med statliga lån till byggherrarna mot en rimlig, garanterad ränta som är till fördel för bägge parter.

Så har vi gjort i Sverige ända sedan de första statliga bostadslånen för att motverka utvandringen lanserades 1904, för hundratjugo år sedan. Vi kan göra det igen.