Vad är det för fel med Kista?

En topologisk karta över Stockholm som visar hur stadsdelarna hänger samman. Om det finns färre än fyra gator mellan två stadsdelar eller grupper av sammanhängande stadsdelar, redovisas de som separata cirklar. Antalet linjer dem emellan visar hur många gator som förbinder dem. Stadsdelar som skiljs åt av vatten redovisas som separata stadsdelar. Kulören på cirklarna visar hur stor del av invånarna mellan 16 och 64 år som tjänar mer än 350 000 om året.

2003 skulle vi inreda ett kontorshus i Kista till ett nystartat High-techföretag. Ericsson hade nyss flyttat dit från Telefonplan och Kista var hett. I alla fall på papperet. Verkligheten var en annan. När vi åkte ut för att se på fastigheten upptäckte vi att det inte ens gick att ta sig dit från tunnelbanan till fots. Det fanns inte trottoarer. Vi fick gå över körbanor och vägbankar för att hitta huset.

Kista arbetsområde planerades på sextiotalet när idéerna om ABC-staden fortfarande var aktuella. Större centrum för Arbete, Bostad och Centrum planerades längs tunnelbanenätet. På gröna linjen Vällingby i väster och Farsta i söder, på röda linjen Skärholmen, på den blå Kista. Det fanns till och med planer på att flytta ut departmenet och myndigheter och en tunnelbanestation byggdes för ändamålet mellan Kista och Hallonbergen. Det blev dock inget av. Stationen öppnade aldrig.

Men Kista hade tur. I mitten på åttiotalet byggde IBM en stor anläggning, ritad av Carl Nyrén, i Kista. KTH följde efter och byggde Electrum, och efter dotcomkraschen kom alltså Ericsson dit. Nu har Ericsson flyttat till Norra Stationsområdet och IBM till Vasagatan, mittemot centralstationen. I Kista står kontoren tomma, och Stockholms Stad har tvingats starta ett särskilt bolag för att rädda Kista, som det heter.

Vad hände? Svaret är förstås pandemin. Innan den hade anställda inget val. De måste vara på jobbet, om företaget flyttade fick de följa med eller byta jobb. Företagen behövde aldrig ägna en tanke åt vart de anställda helst ville åka på morgnarna. Nu kan de jobba hemifrån en stor del av arbetstiden. Att locka arbetskraften till jobbet på morgonen har blivit en utmaning. Om de inte ligger i innerstaden. Precis som på bostadsmarknaden har det visat sig att närheten till staden och dess utbud är det som lockar. Ju längre från innerstaden de ligger, desto svårare är det att hyra ut och sälja bostadsprojekt eller kontor. Det är stadslivet som lockar, inte närhet till naturen.

Där ligger Kistas problem. Det är faktiskt den förort som ligger längst från Centrala Stockholm. Inte i kilometer räknat, men ingen annan förort är lika avskuren från resten av Stockholms Stad som Kista. För att komma dit med kollektivtrafik måste du passera genom andra kommuner. Om du inte åker bil finns inget sätt att ta sig från Kista till andra delar av Stockholms stad än Akalla och Hjulsta än att promenera över Järvafältet till Rinkeby, Tensta eller Hjulsta. För att ta dig till Kista från innerstaden måste du passera tio andra stadsdelar. Ingen annan stadsdel ligger lika långt bort.

Men det finns hopp, och hoppet heter Sollentuna. Dit är det mycket närmare än till Stockholms stad, och ännu närmare blir det när tvärbanans Kistagren till pendeltågsstationen i Helenelund tas i trafik 2029. Kunde Stockholm stad dessutom få andra tåg än pendeln att stanna där skulle situationen för Kista se ljusare ut.

Men hett lär det aldrig mer bli. Däremot kan Kista erbjuda billiga lokaler för nystartade företag, vilket är något Stockholm behöver. Företaget vi hjälpte med lokalerna när de startade ligger kvar i samma hus i Kista, 23 år senare. Det är inte husen i Kista det är fel på, det är de uppskruvade förväntningarna. Inte minst på hyresnivåer. Skruvar vi ned dem är Kista faktiskt inte så dumt, i synnerhet inte när tvärbanan till Helenelund öppnat.