Kategori:Städer

Vad sägs om en bostadspolitik?

Trots att bostadsfrågan är tillräckligt betydelsefull för att ha fällt en regering under förra mandatperioden har den lyst med sin frånvaro sedan valet. Den nuvarande regeringen har tydligt visat att den varken har intresse eller kunskap om frågan. Men vad skulle en annan regering kunna göra?

Enligt regeringsformen skall det allmänna trygga den enskildes rätt till bostad. Statens ansvar är det alltså ingen tvekan om. Kommunerna har dessutom, enligt bostadsförsörjningslagen, ansvaret för att det finns tillräckligt med bostäder i varje kommun.

På det stora hela fungerar det faktiskt, tro det eller ej, ganska bra. Sedan den aktiva statliga bostadspolitiken avskaffades 1992 har antalet bostäder per invånare i Sverige faktiskt ökat med åtta procent. Även snabbt växande kommuner som Umeå och Uppsala har byggt bostäder snabbare än befolkningen ökat. Även i Västerås, Linköping, Örebro, och Jönköping, med flera städer har antalet bostäder per invånare ökat.

Problemet är storstadsområdena. I Storgöteborgs och Stormalmö har antalet bostäder per invånare minskat med tre procent sedan 1992, i Storstockholm med fem.

Bostadsbristen är ett storstadsproblem eftersom bostadsmarknaden där är regional, inte kommunal. Ingen kommun har rådighet över den egna bostadsmarknaden, och vare sig de vill eller inte kan ingen enskild kommun på egen hand ansvara för bostadsförsörjningen.

Men det är möjligt att samordna kommunernas insatser för bostadsförsörjningen i storstadsområdena. Regeringen skulle kunna ge länsstyrelserna i Skåne-, Västra Götalands- och Stockholmsregionen uppdraget att fördela bostadsbyggandet på de 51 kommunerna i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Tar en kommun inte det ansvaret kan regeringen tvinga dem att planera för bostäder genom planföreläggande. Den sittande regeringen har tvingat Kiruna kommun att mot sin vilja ta fram detaljplan för en ny gruva. Med samma rätt skulle nästa regering kunna tvinga motsträviga kommuner i storstäderna att planlägga för bostäder.

Det är dock inte tillräckligt. Idag finns det färdiga detaljplaner för bostäder i storstadregionerna som inte bebyggs, trots att både bostadspriser och hyror är högre där än någon annanstans i landet.

Det beror i första hand på att markpriserna är för höga. Att privata markägare inte vill sälja till dagens marknadspris om de förväntar sig ett högre pris imorgon är tyvärr svårt att göra något åt. Men på de allra flesta håll har kommunerna själva tillräckligt mycket mark. Problemet är kommunernas prissättning.

Idag hindrar lagstiftningen kommuner att sälja mark till underpris, vilket är bra. Men det behövs även en lagstiftning mot kommunal markspekulation som förbjuder dem att ta ut överpris.

Med rimliga markpriser behövs inga subventioner från statens sida. Däremot behöver staten garantera tillgången till kapital för bostadsbyggande. Idag konkurrerar byggherrarna på kapitalmarknaden med andra verksamheter som ger högre avkastning på kort sikt.

Det ägda boendet måste stå på egna ben, men byggandet av hyresrätter behöver säkerställas med statliga lån till byggherrarna mot en rimlig, garanterad ränta som är till fördel för bägge parter.

Så har vi gjort i Sverige ända sedan de första statliga bostadslånen för att motverka utvandringen lanserades 1904, för hundratjugo år sedan. Vi kan göra det igen.

Stockholms stad har alla möjligheter att styra stadsbyggandet. Som alla svenska kommuner har den planmonopol enligt Plan- och bygglagen. Endast kommunen får skapa detaljplaner. 

Dessutom äger staden själv det mesta av den obebyggda marken innanför kommungränsen, det enda större undantaget är kungens mark på norra och södra Djurgården. Eftersom bostadspriser och hyror är högre här än i någon annan kommun är det en ytterst värdefull tillgång. 

I över ett kvartssekel har planeringen följt två olika linjer. För stora markområden som tidigare använts för annat som Södra Hammarbyhamnen, Hornsberg, Norra Stationsområdet och Norra Djurgårdsstaden har staden tagit fram övergripande planer som genomförts, detaljplan för detaljplan, i den takt staden beslutat.

För andra områden har staden använt den så kallade Stockholmsmodellen. Byggherrar hittar oexploaterad mark och presenterar idéer för staden. Om staden gillar en idé får byggherren ensamrätt att, tillsammans med staden, ta fram en detaljplan. När den vinner laga kraft får byggherren förvärva marken, med tomträtt om det gäller hyresrätter, annars med äganderätt, och genomföra planen.

I stadsutvecklingsområdena har resultatet blivit bra, i stort sett. Hur bra kan diskuteras, men trots allt har det skapats stadsrum som kan jämföras med tidigare epokers stadsbyggande. Men utvecklingsområden var ett sätt att ta hand om mark som förlorat sin användning, inte att möta ett snabbt växande behov av bostäder. När det vid millenieskiftet blev uppenbart att byggtakten i utvecklingsområdena inte var tillräckligt hög introducerades Stockholmsmodellen. Dess byggande har sällan följt någon långsiktig, övergripande plan. Istället har byggherrar placerat ut sina hus i terrängen utan större hänsyn till omgivningen. 

Vart är Stockholm på väg nu?

I början av februari presenterades en ny markanvisningspolicy som skall ersätta Stockholmsmodellen. Nu skall staden på eget initiativ ta fram planer. Först därefter skall marken upplåtas till byggherrarna i någon sorts konkurrens. Hur det skall gå till är ännu oklart. En sak är dock säker: det är en stor omställning. Vad krävs för att den nya modellen skall fungera? 

För det första: staden måste ha en övergripande strategi för sin mark. Vad skall bebyggas, vad skall förbli obebyggt? Beslutet att ta fram en ny översiktsplan är redan taget. Kan den bli så tydlig och genomarbetad att den kan ligga till grund för de detaljplaner staden skall ta fram?

Faktum är att gällande översiktsplan, från 2018, är det. Problemet är att den inte använts. Planeringen enligt Stockholmsmodellen har sällan utgått från den, tvärtom har den i vissa fall till och med omöjliggjort dess genomförande.

För det andra: detaljplanerna måste fokusera på den allmänna platsen, inte husen. Stockholmsmodellens fokus har varit byggherrarnas hus. Men stadsbyggnad handlar inte om husens utseende. Det handlar om att forma allmän plats – gator, parker och torg.

Lyckad stadsbyggnad bygger på den insikten. Utbyggnaden av Stockholms malmar kring sekelskiftet 1900 är ett exempel. Planen föreskrev breda gator och boulevarder, inte de enskilda husen. Så var det också runt första världskriget när kvarteren i Röda bergen eller Kungsgatan planlades. Husens arkitektur underordnade sig ett stadsrum gestaltat med stor omsorg.

Det gällde faktiskt även den funktionalistiska epoken, även om det inte är lika tydligt eftersom den allmänna platsen sågs som ett landskapsrum snarare än ett stadsrum. Men även det gestaltades med stor omsorg och Årsta torg, Vällingby torg eller Kärrtorps torg visar att även denna epok kunde konsten att skapa stadsrum. 

Det finns förstås exempel närmare i tiden. Hammarby allé i Södra Hammarbyhamnen är ett stadsrum som tål att jämföras med det tidigare epoker. Här finns mycket att lära när vi nu går in i en ny stadsbyggnadsepok i Stockholm. 

Ett annat sätt är att åka till Järfälla. I Barkarbystaden tar kommunen fram generella planer och anvisar marken först när planen vunnit laga kraft. Det har skapat stadsrum som, när det blir klart, blir minst lika bra som Stockholms utvecklingsområden.

En något längre version av denna text är publicerad på Arwidssonstiftelsens plats på nätet.