Skall arkitekter skriva?

Ola Anderssons tacktal vid utdelningen av Olle Bengtzon-priset den 26 mars

Jag är mycket glad och hedrad över Olle Bengtzon-priset. Att få ett pris som delas ut i hans namn, en av de viktigaste och mest engagerade skribenterna under den tid då en stor del av Sveriges städer revs och en ännu större del byggdes, det är stort.

Idag skulle vi verkligen behöva flera journalister av Olle Bengtzons kaliber, som kunde beskriva byggandet i dagens samhälle. Jag gör dock inga anspråk på att vara den skribenten. Visserligen skriver jag i dagspress för en bred publik, men inte särskilt ofta. Jag är inte heller journalist, jag är arkitekt. 

Att skriva som arkitekt är något annat än att skriva som journalist. Förebilderna är inte Bang, Jolo, Studs Terkel, Jan Guillou eller Torbjörn Nilsson. Förebilderna är Vitruvius, Alberti, Palladio, Adolf Loos, Rem Koolhaas eller Mikael Askergren. Vi rapporterar inte, vi försöker inte påverka händelseutvecklingen. Vi skriver för att veta hur vi tänker när vi ritar.

Vi arkitekter behöver veta vad vi gör. För att veta vad vi gör behöver vi tänka. För att veta vad vi tänker behöver vi skriva. Om vi inte kan skriva ned det vet vi inte vad vi gör. Arkitektur är det medvetet byggda, det som präglas av insikten om vad vi gör, varför, vad det betyder och vilka krav det ställer.

Därför måste vi arkitekter skriva om arkitektur, om hur vi bygger våra hus och städer. Alla arkitekter behöver kanske inte skriva, men de flesta måste kunna göra det, och göra det för läsare som inte är arkitekter.

Skriver vi inte får det konsekvenser. Vi kan inte bemöta ilskan från de som, med all rätt, anser att det vi bygger inte håller måttet. Nätkrigarna från NIMBY, YIMBY eller Arkitekturupporet får stå oemotsagda. Arkitekterna har lämnat fältet.

Det finns förstås skäl till att det är så idag. Sveriges är ett litet land där ett fåtal stora byggföretag, beställare och byggherrar sedan länge dominerar. Och stora byggföretag, beställare och byggherrar vill ha stora arkitektkontor.

Arkitekten har uppslukats av konsultföretagen. Den arkitekt som signerar ritningarna med sitt namn, inte med en logotyp för ett arkitektföretag, är sällsynt. Och en arkitekt som är tjänsteman på ett konsultföretag kan inte uttrycka sig fritt utan att äventyra arbetsgivarens kontakter med byggherrar och myndigheter. Det är inte populärt bland chefer och kollegor.

Därför är Arwidssonstiftelsen och andras stöd, hjälp och uppmuntran till skrivande arkitekter viktigt. Utan skrivande arkitekter ingen arkitektur.

Skall arkitekter skriva? Läs mer