2020

Det öppna kontoret där alla från vaktmästare till VD sitter i ett hav av skrivbord och dataskärmar har aldrig varit populärt bland de av oss som gillar att få något gjort. Dess enda vän har väl när kritan kommer omkring varit de som räknar på lokalkostnad per anställd. Nu har dock ytterligare en varm vän gett sig tillkänna: virus. 

Därför ekar det nu tomt i kontorlandskapen, ett av smittskyddets värsta fiender. Många, kanske de flesta av oss, sitter hemma istället. Det har visat sig fungera över förväntan. Och även när coronakrisen är över kommer gamla bekanta som flunsan och vinterkräksjukan att fortsätta trivas i de öppna landskapen. Och om kontorslandskapet vårdas i respirator ligger en typ av arbetsplats på dödsbädden: det flexibla kontoret. De som inte har en fast arbetsplats, utan bara ett skåp med en dator, varför skall de överhuvudtaget gå till jobbet på morgonen? Det verkar ju fungera över all förväntan att sitta hemma framför datorn och ha möten via videolänk. 
Kommer vi att fortsätta arbeta hemifrån? Historiskt sett är ju arbetsplatsen ett tämligen nytt fenomen. Innan industrialismen arbetade de flesta hemifrån. Bonden och hans husfolk bodde och arbetade på sin gård, Hantverkaren hade både familj och verkstad med gesäller och lärlingar i sitt hus i staden. Prästerna bodde visserligen inte i kyrkan, men i prästgården strax intill, och adeln hade sina säterier där alla från förvaltare till statare bodde och levde av jorden, på ett eller annat sätt. Det var fabriken som skilde hemmet och arbetsplatsen åt, först för industriproletariatet och sedan för alla. Den epoken kanske är över? 
Knappast troligt. Det ställer större krav på nit och redlighet än vad de flesta kan uppbringa. Den som levt i ett hushåll där någon medlem under längre tid arbetat hemifrån vet att det inte funkar i längden. Te- och kaffemuggarna tornar upp sig i diskhon och det är lätt att pyjamas eller morgonrock blir arbetskläder. För den som är trångbodd eller saknar fast adress är det knappast ens ett alternativ.

Så hur skall kontoret se ut, post corona? Det behöver vi nog fundera vidare på. Vi ber att få återkomma i frågan!

Det är ljust och husen skyms inte av trädens bladverk. Gatorna är folktomma, så det är säkert ur smittskyddssynpunkt. Perfekt för att upptäcka nya hus, eller se de du gått förbi i åratal med nya ögon. Det här huset, till exempel. Stockholms smalaste funkishus?

Det ligger på Iverssonsgatan 3, mellan Humlegården och Birger jarlsgatan. Tomten är bara 163 kvadratmeter, mindre än en villatomt, och bredden mot gatan inte mycket mer 10 meter. Husdjupet är tretton meter, som en större villa, men huset är sex våningar högt, källare och vind oräknade.På varje våning ligger två lägenheter om två rum och kök, den ena på 55, den andra på 52 kvadratmeter. Alla lägenheter har hall med öppen spis. Undantaget är entréplanet där ena lägenheten är en etta och saknar öppen spis.
Huset ritades 1939 av Erik Wåhlin (1906-1984) och Nils Hjelm (1908-1970) och byggdes av K Kristiansen för fastighets AB Trojenborg 12 U.P.A. Tolv lägenheter på 136 kvadratmeter tomt, och fina är de!
Någon sorts rekord, åtminstone i Stockholm?
Vill du ha mer inspiration för att titta på hus? Vi rekommenderar timbernbricks eller ravjagarn på Instagram.

Just nu, när färre människor än vanligt rör sig i stadens offentliga rum, är det lätt att drabbas av den speciella känsla som infinner sig på folktomma platser mitt i tätbebyggda områden.

Kanske är det rädslan för ödslighet som gör att dagens torg så ofta begåvas med ett överflöd av snillrikt utformade sittplatser, trädplanteringar, murar och armaturer.

Bilden är från centrala Belgrad. En ödetomt i ett tätt trafikerat område fått ny skepnad med en stor plantering och en stensatt, delvis sluttande yta med bänkar och träd.

Enligt arkitekterna var målet för projektet att skapa ett tillgängligt, öppet och inbjudande rum med plats för olika aktiviteter som second hand-marknader eller mobila gatukök.

Den kritiskt sinnade betraktaren undrar möjligen var de tilltänkta marknadsstånden ska placeras bland den inte obetydliga mängd av träd och lyktstolpar som fördelats ut över hela den hårdgjorda ytan.

Utformningen av platsen skvallrar om både höga ambitioner och rädsla. En rädsla för tomrummet och brist på innehåll.

På samma sätt som lekande barn och cyklister används i visualiseringar av planerade stadsbyggnadsprojekt, kan högst reella parkbänkar, belysningsstolpar och växtbäddar användas för att skapa bilden av en plats om sjuder av liv och rörelse, även om verkligheten är den motsatta.