markpolitik

Att kommunen äger nästan all obebyggd mark i Stockholm är något vi stockholmare sällan reflekterar över. Att vi gemensamt skall bestämma över den betraktar vi som självklart, så med jämna mellanrum dyker det upp ljushuvuden som kräver att Östermalms stenhusbebyggelse skall fortsätta ut på Gärdet.

Det går inte. Det enkla skälet är att just den marken inte är vår. Det är kungens mark. Han äger den därför är det han som bestämmer över den, inte vi.

Inte alla kommuner äger så mycket mark. Värmdö kommun, till exempel, äger nästan ingen mark alls, knappt ens gatorna och vägarna i kommunen. De ägs till stor del av privata vägföreningar eller är statliga vägar.

Men där kommunen äger marken styr kommuninvånarna gemensamt över den, genom de politiker de valt. Kommunerna har planmonopol över all mark i Sverige, och den mark som är i kommunens ägo har de närmast oinskränkt makt över. Full rådighet, som det heter.

Vill kommunen ha fler bostäder är det bara att göra detaljplaner på egen mark. Har kommunen egna bolag kan den dessutom börja bygga själv. Men det mesta som byggs är det förstås andra än kommunen som bygger.

Hur förvaltar då kommunerna sin mark? Om man vill veta det kan man använda den digitala plattformen Markanvisning.se. Den visar hur landets kommuner upplåter sin mark, och till vem. Den 18 mars presenterar de vilka som fick mark av kommunerna 2025.

Hur marken upplåts varierar. Byggherrar kan komma med förslag på var och vad de vill bygga. Om det vinner kommunens gillande kan de få en markanvisning, det vill säga ensamrätt att ta fram ett förslag till detaljplan för marken. I Stockholm har det varit så vanligt att det kallas Stockholmsmodellen. En fördel för kommunen är att det då är byggherren finansierar planarbetet.

Eller så är det tvärtom, kommunen bestämmer var och vad som skall byggas, antar en plan och upplåter marken när planen vunnit laga kraft.

Men vem skall då få marken? Hur väljer kommunen vem som skall få köpa? Det är ofta höljt i dunkel. Markanvisning.se konstaterar att tre fjärdedelar av alla markupplåtelser görs på mer eller mindre oklara grunder, år efter år, så kallad direktanvisning. Omkring hälften av dessa görs innan det finns detaljplan.

Vi har arbetat mycket med att ta fram förslag åt byggherrar att presentera för kommuner i hopp om en markanvisning. Ändå är det något av en gåta för oss vilka förslag och vilka byggherrar får markanvisningar, och vilka som inte får det. Byggherrarna själva vet sällan heller.

Det största problemet med detta är att det kraftigt inskränker antalet potentiella byggherrar. Att få markanvisningar är inte lätt ens för de som arbetat med det i åratal, och för de som inte är vana är det oftast omöjligt. Det är dessutom riskfyllt för byggherren att bekosta planen. Den kan bli överklagad, upphävd av Länsstyrelsen eller stoppad av arga grannar och pengarna de lagt ned vara bortkastade.

Dessutom har det visat sig vara riskfyllt för kommunen. Planen blir skräddarsydd för en viss byggherre, och om denne inte kan eller vill bygga när planen är klar är det svårt att ge byggrätten till någon annan.

Vore det inte bättre för alla om kommunerna lärde sig att själva göra detaljplaner, och sälja marken med färdiga byggrätter? Vore det inte bättre för kommunen, som får bättre betalt om den själv tar risken att planen stoppas? Bättre för byggherren som kan söka bygglov direkt, utan att hålla på med planarbete? Och vore det inte bättre för de som behöver bostäder? Om fler kan vara med och bygga skulle det såklart bli fler bostäder byggda.