Kategori:Städer

Demografi var ordet på allas läppar under Stockholm Business Arena i mitten av september. Trots det var seminariet som faktiskt handlade om demografi glest besökt och hölls i ett litet rum längst in i det labyrintiska kongresscentret bakom Stockholms central.

Vi som var där belönades dock med ett av evenemangets intressantaste panelsamtal. Lena Lundkvist från Statistiska Centralbyrån och Adam Tercha från Newsec som forskat i demografi modererades av Arvid Lindqvist, analyschef på Catella.

De var eniga i sin bedömning: om nuvarande trend håller i sig kommer antalet invånare i Sverige att plana ut inom tio år, och minska inom tjugo. Sverige har visserligen bland de högsta födelsetalen i EU, men det säger inte så mycket. Födelsetalen i hela Europa ligger långt under den nivå där befolkningen växer av sig självt. Invandring är förutsättningen för att befolkningen i Europa inte skall minska. Vilka problem det skulle föra med sig kan rätt många kommuner i Sverige med krympande befolkning vittna om.

Sveriges välstånd bygger inte bara på invandringen från Finland, Jugoslavien, Grekland, Turkiet och andra länder under rekordårens brist på arbetskraft. Vårt välstånd bygger fortfarande på invandring. Trots det har alla de stora partierna tillägnat sig Sverigedemokraternas uppenbart felaktiga inställning i frågan.

Invandringen är alltså inte ett problem. Den är en förutsättning för fortsatt välstånd. Men det är inte hela sanningen. Om de kvinnor som invandrar och deras döttrar föder lika få barn som de infödda kvartstår ju problemet.

Så vad gör vi? Panelen var enig om att avgörande faktorer är bostäder och arbete. Innan man skaffar barn vill man ha en bostad, och ett arbete.

Mot den bakgrunden framstår Sveriges nuvarande politik som synnerligen självdestruktiv. Målet att ha Europa lägsta invandring, en bostadspolitik som fortsatt lyser med sin frånvaro, och den begränsning av bidrag til familjer med många barn som regeringen presenterades samma vecka som seminariet är inte bara ett misstag, det är att sikta med ett grovkalibrigt vapen mot den egna foten och trycka av.

Inställningen att problem är till för att lösas är nödvändig när vi bygger städer. Finns inte viljan att lösa dem, ett mål som gör mödan värd, blir det för svårt. Allt oftare tycks dock planering styras av motsatsen: letandet efter problem som kan hindra oss från att bygga.

Det kan vara småkryp, grodor, ödlor eller skalbaggar, svampar eller fladdermöss. Även om de anses utrotningshotade tycks de på något märkligt sätt finnas nästan överallt. Ibland tycks det viktigare att skalbaggar har någonstans att bo än att medborgarna har det.

Hur det egentligen är med den saken är svårt att veta för den som inte är zoolog, men det finns andra problem som garanterat gå att lösa, och problem som helt enkelt är påhittade. Att klimatförändringar pågår och att de är farliga är uppenbart, men är de problem de för med sig olösiga?

Ta problemet värmeböljor. Det är naturligtvis ett problem på andra håll, men i Sverige? Faktum är att i vårt klimat är det större risk att frysa ihjäl än att drabbas av värmeslag. Kryper termometern under noll är det i längden påfrestande att vistas utomhus, och när det blir under åtta grader kallt, vilket det alltid blir några dagar varje vinter, måste härbärgen och kyrkor öppna sina dörrar för att de som saknar ett hem inte skall dö eller förfrysa.

Om klimatförändringarna påverkar Golfströmmen så att det blir kallare ligger vi illa till. Men blir det lite varmare är det snarast en förbättring för oss i kalla Norden.

Synen på problemet avslöjar en oroväckande eurocentrism. Det finns gott om platser i världen där människor hanterar högre temperaturer än de som förekommer i Europa. I Kisumu, som ligger i Kenya, har ingen månad lägre medeltemperatur än 22 grader C. I Stockholm är inte ens juli så varm.

Det intressanta är att Kisumu ligger vid The Great Rift Valley. Det var där vi, Homo Sapiens, uppstod för 300.000 år sedan. Klimatet var säkert annorlunda då, men garanterat mer fördelaktigt för vår art än det klimat vi har i Sverige, dit vi människor kom först efter senaste istiden för 14.000 år sedan.

Konsekvenserna av klimatförändringarna i form av ökad nederbörd är däremot ett problem som existerar, och som planering måste förhålla sig till. Men vi behöver inte gå längre än till Norge för att inse att vi kan hantera långt större nederbördsmängder än vi har haft tidigare.

I Bergen är den torraste månaden april. Då regnar det dubbelt så mycket som de regnigaste månaderna i Stockholm, juli och augusti. Den blötaste månaden i Bergen är december. Då regnar det fyra gånger så mycket.

Det behövs förstås teknologi för att hantera vattnet, men det är vi rätt bra på i Sverige.

Redan på medeltiden byggde vi Gamla Stan på utfyllnader i Mälaren. I början av 1800-talet byggde vi Göta kanal tvärs över Sverige. På 1900-talet reglerade vi de stora älvarna. I Stockholm har elva kommuner gemensamma avloppstunnlar som sträcker sig från Märsta i norr till Käppalaverket längst ute på på Lidingön. Kan vi inte lösa dagvattenfrågorna beror det inte på att vi inte kan, utan att vi inte vill.

Bättre än att uppgivet hävda att vi inte kan hantera klimatförändringarnas konsekvenser vore väl att göra något åt orsaken? En stor påverkan på klimatet i Sverige är personbilstrafiken, som står för två tredjedelar av transportsektorns utsläpp. Inrikeslyget står för en femtiondel.

Ju tätare vi bygger våra städer, desto mindre blir vårt beroende av bilen och därmed deras klimatpåverkan. Men då krävs att vi kan lösa problem, inte bara hitta dem.