2025

Inställningen att problem är till för att lösas är nödvändig när vi bygger städer. Finns inte viljan att lösa dem, ett mål som gör mödan värd, blir det för svårt. Allt oftare tycks dock planering styras av motsatsen: letandet efter problem som kan hindra oss från att bygga.

Det kan vara småkryp, grodor, ödlor eller skalbaggar, svampar eller fladdermöss. Även om de anses utrotningshotade tycks de på något märkligt sätt finnas nästan överallt. Ibland tycks det viktigare att skalbaggar har någonstans att bo än att medborgarna har det.

Hur det egentligen är med den saken är svårt att veta för den som inte är zoolog, men det finns andra problem som garanterat gå att lösa, och problem som helt enkelt är påhittade. Att klimatförändringar pågår och att de är farliga är uppenbart, men är de problem de för med sig olösiga?

Ta problemet värmeböljor. Det är naturligtvis ett problem på andra håll, men i Sverige? Faktum är att i vårt klimat är det större risk att frysa ihjäl än att drabbas av värmeslag. Kryper termometern under noll är det i längden påfrestande att vistas utomhus, och när det blir under åtta grader kallt, vilket det alltid blir några dagar varje vinter, måste härbärgen och kyrkor öppna sina dörrar för att de som saknar ett hem inte skall dö eller förfrysa.

Om klimatförändringarna påverkar Golfströmmen så att det blir kallare ligger vi illa till. Men blir det lite varmare är det snarast en förbättring för oss i kalla Norden.

Synen på problemet avslöjar en oroväckande eurocentrism. Det finns gott om platser i världen där människor hanterar högre temperaturer än de som förekommer i Europa. I Kisumu, som ligger i Kenya, har ingen månad lägre medeltemperatur än 22 grader C. I Stockholm är inte ens juli så varm.

Det intressanta är att Kisumu ligger vid The Great Rift Valley. Det var där vi, Homo Sapiens, uppstod för 300.000 år sedan. Klimatet var säkert annorlunda då, men garanterat mer fördelaktigt för vår art än det klimat vi har i Sverige, dit vi människor kom först efter senaste istiden för 14.000 år sedan.

Konsekvenserna av klimatförändringarna i form av ökad nederbörd är däremot ett problem som existerar, och som planering måste förhålla sig till. Men vi behöver inte gå längre än till Norge för att inse att vi kan hantera långt större nederbördsmängder än vi har haft tidigare.

I Bergen är den torraste månaden april. Då regnar det dubbelt så mycket som de regnigaste månaderna i Stockholm, juli och augusti. Den blötaste månaden i Bergen är december. Då regnar det fyra gånger så mycket.

Det behövs förstås teknologi för att hantera vattnet, men det är vi rätt bra på i Sverige.

Redan på medeltiden byggde vi Gamla Stan på utfyllnader i Mälaren. I början av 1800-talet byggde vi Göta kanal tvärs över Sverige. På 1900-talet reglerade vi de stora älvarna. I Stockholm har elva kommuner gemensamma avloppstunnlar som sträcker sig från Märsta i norr till Käppalaverket längst ute på på Lidingön. Kan vi inte lösa dagvattenfrågorna beror det inte på att vi inte kan, utan att vi inte vill.

Bättre än att uppgivet hävda att vi inte kan hantera klimatförändringarnas konsekvenser vore väl att göra något åt orsaken? En stor påverkan på klimatet i Sverige är personbilstrafiken, som står för två tredjedelar av transportsektorns utsläpp. Inrikeslyget står för en femtiondel.

Ju tätare vi bygger våra städer, desto mindre blir vårt beroende av bilen och därmed deras klimatpåverkan. Men då krävs att vi kan lösa problem, inte bara hitta dem.

Vårt förra nyhetsbrev handlade om hur en regering som vill trygga den enskildes rätt till en bostad bör utforma sin politik. Sedan dess har två saker hänt. För det första har SCB publicerat sin årliga och tillförlitliga väljarundersökning. Enligt den skulle oppositionen få 55% av rösterna. För det andra har Socialdemokraterna, som alltså sannolikt bildar regering nästa höst, haft partikongress. Vad står det om bostadsbyggandet i det nya partiprogram (S) klubbade på kongressen?

De vill bygga i hela landet, i tätorter likväl som på landsbygd, eftersom de tror att det råder brist på bostäder i majoriteten av Sveriges kommuner. Det stämmer inte, men ändå.

Statliga investeringsstöd och bostadsbyggnadslån ska öka byggandet av bostäder, bostadsbidragen skall förstärkas och bostadsförsörjninglagen bli tydligare. Länsstyrelsernas handläggningstider skall kortas och möjligheterna att överklaga begränsas.

Allmännyttiga bostadsbolag skall undantas från LOU och finnas i alla kommuner, vars förköpsrätt till mark skall moderniseras och markanvisningar användas som verktyg för blandade upplåtelseformer i varje område.

Jämlika villkor för ägda och hyrda bostäder skall eftersträvas, samtidigt som fler skall kunna äga sitt boende tack vare startlån, hyrköpsmodeller och att den statliga banken SBAB ökar konkurrensen på bolånemarknaden.

Gott så. Men bostadpolitiken är en del av det mest kontroversiella kapitlet i partiprogrammet, kallat ”Du skall vara del av en stark samhällsgemenskap”. Hot eller löfte frågar vi oss, när vi läser om stram migration och att svenska ”normer och värderingar ska gälla för alla”.

Vilka normer och värderingar? Det är inte länge sedan Gunnar Strömmer och Ulf Kristersson slogs för fri migration. Stefan Lövén förklarade att hans Europa minsann inte byggde några murar. Nu vill (S) ha migrationspolitik i enlighet med EU:s minimikrav.

Inte lätt att hänga med i svängarna när det som utmärker svenska värderingar är att de hela tiden ändras med kort varsel. Dessutom säger grundlagen att ”Ingen får av det allmänna tvingas att ge till känna sin åskådning i politiskt, religiöst, kulturellt eller annat sådant hänseende.” I Sverige gäller svensk lag, inte svenska värderingar, som Gunnar Hökmark (M) påpekat i en av sina ljusare stunder.

Men avsnittet om integration är intressant för oss som sysslar med stadsbyggnad, eftersom integration huvudsakligen är en stadsbyggnadsfråga. Hur vi bygger våra städer avgör ifall de sorterar oss efter klass, ålder och bakgrund eller gör att vi kan leva tillsammans.

När vi läser kapitlet grips vi i och för sig av en stark misstanke att (S) inte alls vill ha integration, alltså att olika människor med olika värderingar lever tillsammans, utan istället assimilering, det vill säga ett samhälle där alla blir likadana.

Segregationen är i och för sig tydligast i Danderyd, Vellinge och Hovås, men partiprogrammet talar förstås bara om ”utsatta områden”. Om dem sägs bland annat att ”Folk skall vilja bo kvar, flytta dit och bidra till att områdena lyfts”.

Vad menas med det? I en debatt på morgonnyheterna i SvT utvecklade (S) kulturpolitiska talesperson Lawen Redar saken. Det skall byggas fler radhus och villor i utsatta områden, så att de som bor där vill bo kvar.

Det är rätt tänkt. Grundproblemet med dessa områden är att de som bor där oftast vill flytta därifrån. De kanske inte säger det, men de gör det när de får chansen. I deras ställe flyttar de som har svårast att få bostad in, de med sämst ekonomi och minst valmöjligheter. Att de som får det bättre ställt faktiskt bor kvar är nyckeln till förändring.

Men vilka vill det? Naturligtvis de som har starkast anknytning till gemenskapen i dessa områden. Det är de som måste få möjlighet att göra boendekarriär där de redan bor och stärka den gemenskap de är en del av. Alltså de som inte delar de svenska värderingarna, utan delar de värderingar de som bor där har.

Skall strategin lyckas krävs alltså att segregationen i de utsatta områden utnyttjas för att stärka de gemenskaper som finns där. För vem vill flytta dit? Att få dem med ”svenska värderingar” att frivilligt flytta dit är helt utsiktslöst. För dem är enda fördelen att det är lättare att få en bostad där. Kan de välja bosätter de sig någon annanstans.

Men att de som bor i utsatta områden, får det bättre ställt, och faktiskt vill bo kvar skall få möjlighet till en lokal boendekarriär, det har Lawen Redar alldelels rätt i. Problemet är att det socialdemokratiska partiprogrammet samtidigt strävar efter assimilering. Och den som omfattar ”svenska värderingar” vill sällan bo kvar i utsatta områden. Fråga Jimmie Åkesson.