2018

En av vårens alla långhelger är här och vi stänger kontoret några dagar. Vi är tillbaka på tisdag, tills dess, glad påsk!

Den 19 februari antog kommunfullmäktige Stockholm en ny översiktsplan. Översiktsplanen är det övergripande dokument som ger riktlinjer för hur marken i en kommun skall användas under de kommande åren. Stockholms förra Översiktsplan, som kallades ”promenadstaden”, beslutades 2010 och gällde i sex år, och inget tyder på att den nya kommer gälla kortare tid. Med tanke på hur fort Stockholm växer innebär det att hyfsat stora delar av den kommer att omsättas i praktiken. Om den följs, vill säga.
Den är, i motsats till detaljplaner inte bindande. Den skapar inga byggrätter utan är bara vägledande för detaljplaneringen. Men något annat övergripande dokument finns inte, vilket innebär att alla som under de närmaste åren tänker uttrycka en åsikt om hur Stockholm skall byggas bör ha läst den.
Hur intresserad av det sätt vi bygger staden du än är, är det dock osannolikt att du kommer att tycka att det är rafflande läsning. Vår rekommendation till dig som har svårt för kommunal prosa är att gå direkt till sidan 111 där kapitlet ”Lokala utvecklingsmöjligheter” börjar. Där du kan kasta dig över de två-tre sidor som berättar hur just din stadsdel skall utvecklas, var i stan du än bor.
Själva är vi mesta nöjda över att våra hus är med: på sidan 164 – 165 ligger en bild av våra hus i kvarteret Mursmäckan över ett helt uppslag. Det börjar bli en tradition – den förra översiktsplanen hade på sidan 69 en bild på Farsta Torg och en byggnad som Ola Andersson ritade innan vi startade kontoret, när han var anställd på Arksam. Det tycker vi är trevligt.

På norra Cypern finns några bra exempel på restaureringens do’s and dont’s. På den norra sidan av ön ligger den antika staden Salamis med höjdpunkter som en välbevarad amfiteater, en antik toalett för 44 personer, bad och ett gymnasium.

Pelare i både marmor och sandsten finns på platsen. Lokal sandsten ansågs överlägsen marmorn vid Cyperns många jordbävningar. Marmorn importerades och användes ändå eftersom den ansågs lyxigare.

Den porösa sandstenen eroderar mycket fortare än marmorn men även marmorn har spruckit till följd av en rad hårda restaureringar under 1800-talet och ända fram till 1900-talets mitt. Delarna av marmorpelarna som återfanns i utgrävningar runtom medelhavet fogades samman med järn. Under antiken användes samma metod fast man täckte också järnet med bly vilket hindrade järnet från att rosta. Under 1800-talets restaureringar täckte man inte järnet med bly. Järnet rostade, krympte och svällde och skapade sprickbildningar i marmorn.

En stor del av restaureringsarbetet idag går alltså åt till att rätta tidigare restaureringsinsatser som skapat direkta skador på våra kulturarv. Det här gäller inte bara pelarna i Salamis utan även, Parthenon. Där gjordes restaurering på samma sätt under 1800-talet vilket ledde till dagens omfattande restaureringsarbete.

/Nora