2 mars 2018

På norra Cypern finns några bra exempel på restaureringens do’s and dont’s. På den norra sidan av ön ligger den antika staden Salamis med höjdpunkter som en välbevarad amfiteater, en antik toalett för 44 personer, bad och ett gymnasium.

Pelare i både marmor och sandsten finns på platsen. Lokal sandsten ansågs överlägsen marmorn vid Cyperns många jordbävningar. Marmorn importerades och användes ändå eftersom den ansågs lyxigare.

Den porösa sandstenen eroderar mycket fortare än marmorn men även marmorn har spruckit till följd av en rad hårda restaureringar under 1800-talet och ända fram till 1900-talets mitt. Delarna av marmorpelarna som återfanns i utgrävningar runtom medelhavet fogades samman med järn. Under antiken användes samma metod fast man täckte också järnet med bly vilket hindrade järnet från att rosta. Under 1800-talets restaureringar täckte man inte järnet med bly. Järnet rostade, krympte och svällde och skapade sprickbildningar i marmorn.

En stor del av restaureringsarbetet idag går alltså åt till att rätta tidigare restaureringsinsatser som skapat direkta skador på våra kulturarv. Det här gäller inte bara pelarna i Salamis utan även, Parthenon. Där gjordes restaurering på samma sätt under 1800-talet vilket ledde till dagens omfattande restaureringsarbete.

/Nora