Vi är inte särskilt intresserade av att göra ikonisk arkitektur. Att platsen de byggs på blir bättre, att de som bor i dem blir lite lyckligare än de hade varit om de bott någon annan stans och att ingen förlorar pengar på kuppen, det är målet när vi ritar hus.

Icke desto mindre tycks vi ha lyckats med att skapa en ikon. Våra stadsradhus i Kärrtorp återkommer ständigt som bilden av, ja, bostaden helt enkelt. Senast i den här artikeln från Stockholm Direkt, där de illustrerar stigande bostadspriser.

Det är förstås smickrande. Frågan är dock om vi verkligen vill att de skall vara sinnebilden för dyrare bostäder. Även om vi inte vill att någon skall förlora pengar, tror vi ändå att det i längden är ohållbart med de prisökningar vi sett sedan millennieskiftet. De är ju inte ett tecken på blomstrande ekonomisk tillväxt, utan på ett utbud som inte på något sätt motsvarar efterfråga. Bostadskris, helt enkelt.

http://www.andersson-arfwedson.se/projekt/stadsradhus-i-karrtorp/

Det är inte nödvändigt att gå över ån efter vatten, eller i vårt fall att resa bort för att titta på fina byggnader. I våra kvarter är vackra hus ingen bristvara, och det finns till och med några som sticker ut lite extra och är värda att berätta om. Kvarteret Räven 1 på Nybrogatan 74 är en av dem.

Byggnaden ritades 1963 av en 73 år gammal Sven Markelius och består av två delar, en gatubyggnad och en gårdsbyggnad. Gatubyggnaden mot Nybrogatan har en grönskimrande kopparfasad med tre vertikala rader av spetsiga burspråk. Gårdsbyggnaden är grund, och ligger i 90-gradig vinkel mot gatubyggnaden. Fasaden är veckad med fönster i hörn och bakom döljer sig tre smålägenheter per våning.

Ta dig dit, vetja!

Länge har jag velat åka till Italien. Jag är säker på att det var det jag skrek om när jag plockades upp ur min mammas mage. Trettio år har gått sen det första längtansskriket, och nu kan jag äntligen sälla mig till den skara människor som inte bara drömmer om Italien, utan även har varit där. Ola frågade vilken min bästa arkitekturupplevelse var och bad mig berätta om det här, så here goes.

Tonnara di Vendicari! En bra bit ner på Siciliens östra kust ligger naturreservatet Vendicari. Där häckar flamingos och i buskarna gömmer det sig piggsvin. Vänder man ryggen mot reservatet ligger Medelhavet där och kluckar. Från mitten av 1600-talet fram till andra världskriget fångade fiskare tonfisk utanför kusten, körde in med den till land och dumpade den på torget under höga kvadratiska pelare klädda med ett stycke tyg. Idag står pelarna och några funktionsbyggnader ganska väl bevarade som ett monument över det sicilianska tonfiskandets glansdagar. Jag har traskat runt i många ruiner, men ingen så fin som den här. Besök om ni är i krokarna!

/Stella