Vårt förra nyhetsbrev handlade om hur en regering som vill trygga den enskildes rätt till en bostad bör utforma sin politik. Sedan dess har två saker hänt. För det första har SCB publicerat sin årliga och tillförlitliga väljarundersökning. Enligt den skulle oppositionen få 55% av rösterna. För det andra har Socialdemokraterna, som alltså sannolikt bildar regering nästa höst, haft partikongress. Vad står det om bostadsbyggandet i det nya partiprogram (S) klubbade på kongressen?

De vill bygga i hela landet, i tätorter likväl som på landsbygd, eftersom de tror att det råder brist på bostäder i majoriteten av Sveriges kommuner. Det stämmer inte, men ändå.

Statliga investeringsstöd och bostadsbyggnadslån ska öka byggandet av bostäder, bostadsbidragen skall förstärkas och bostadsförsörjninglagen bli tydligare. Länsstyrelsernas handläggningstider skall kortas och möjligheterna att överklaga begränsas.

Allmännyttiga bostadsbolag skall undantas från LOU och finnas i alla kommuner, vars förköpsrätt till mark skall moderniseras och markanvisningar användas som verktyg för blandade upplåtelseformer i varje område.

Jämlika villkor för ägda och hyrda bostäder skall eftersträvas, samtidigt som fler skall kunna äga sitt boende tack vare startlån, hyrköpsmodeller och att den statliga banken SBAB ökar konkurrensen på bolånemarknaden.

Gott så. Men bostadpolitiken är en del av det mest kontroversiella kapitlet i partiprogrammet, kallat ”Du skall vara del av en stark samhällsgemenskap”. Hot eller löfte frågar vi oss, när vi läser om stram migration och att svenska ”normer och värderingar ska gälla för alla”.

Vilka normer och värderingar? Det är inte länge sedan Gunnar Strömmer och Ulf Kristersson slogs för fri migration. Stefan Lövén förklarade att hans Europa minsann inte byggde några murar. Nu vill (S) ha migrationspolitik i enlighet med EU:s minimikrav.

Inte lätt att hänga med i svängarna när det som utmärker svenska värderingar är att de hela tiden ändras med kort varsel. Dessutom säger grundlagen att ”Ingen får av det allmänna tvingas att ge till känna sin åskådning i politiskt, religiöst, kulturellt eller annat sådant hänseende.” I Sverige gäller svensk lag, inte svenska värderingar, som Gunnar Hökmark (M) påpekat i en av sina ljusare stunder.

Men avsnittet om integration är intressant för oss som sysslar med stadsbyggnad, eftersom integration huvudsakligen är en stadsbyggnadsfråga. Hur vi bygger våra städer avgör ifall de sorterar oss efter klass, ålder och bakgrund eller gör att vi kan leva tillsammans.

När vi läser kapitlet grips vi i och för sig av en stark misstanke att (S) inte alls vill ha integration, alltså att olika människor med olika värderingar lever tillsammans, utan istället assimilering, det vill säga ett samhälle där alla blir likadana.

Segregationen är i och för sig tydligast i Danderyd, Vellinge och Hovås, men partiprogrammet talar förstås bara om ”utsatta områden”. Om dem sägs bland annat att ”Folk skall vilja bo kvar, flytta dit och bidra till att områdena lyfts”.

Vad menas med det? I en debatt på morgonnyheterna i SvT utvecklade (S) kulturpolitiska talesperson Lawen Redar saken. Det skall byggas fler radhus och villor i utsatta områden, så att de som bor där vill bo kvar.

Det är rätt tänkt. Grundproblemet med dessa områden är att de som bor där oftast vill flytta därifrån. De kanske inte säger det, men de gör det när de får chansen. I deras ställe flyttar de som har svårast att få bostad in, de med sämst ekonomi och minst valmöjligheter. Att de som får det bättre ställt faktiskt bor kvar är nyckeln till förändring.

Men vilka vill det? Naturligtvis de som har starkast anknytning till gemenskapen i dessa områden. Det är de som måste få möjlighet att göra boendekarriär där de redan bor och stärka den gemenskap de är en del av. Alltså de som inte delar de svenska värderingarna, utan delar de värderingar de som bor där har.

Skall strategin lyckas krävs alltså att segregationen i de utsatta områden utnyttjas för att stärka de gemenskaper som finns där. För vem vill flytta dit? Att få dem med ”svenska värderingar” att frivilligt flytta dit är helt utsiktslöst. För dem är enda fördelen att det är lättare att få en bostad där. Kan de välja bosätter de sig någon annanstans.

Men att de som bor i utsatta områden, får det bättre ställt, och faktiskt vill bo kvar skall få möjlighet till en lokal boendekarriär, det har Lawen Redar alldelels rätt i. Problemet är att det socialdemokratiska partiprogrammet samtidigt strävar efter assimilering. Och den som omfattar ”svenska värderingar” vill sällan bo kvar i utsatta områden. Fråga Jimmie Åkesson.